 |
| På vei gjennmom Skardøra |
Det var en gång en man som sökte efter andligheten. Först var han inte klar över att han sökte den. Men när han blev fylld av den, och det förekom, så förstod han att han hade saknat den. Och fylld av den - det blev han inte av att lyssna till vad prästen sa. Inte heller bland dem som högljutt proklamerade att de hade funnit den, andligheten. Kom till oss, sa de, bli med i vår gemenskap så ska vi ge dig andligheten.
Inte tror jag väl på de högröstade som inte känner ödmjukhet, tänkte mannen och tog ett beslut. Jag beger mig ut i världen för att hitta var andligheten finns. Någonstans måste den ju vara, det visste han. Vägen var inte enkel, det skulle kosta tid och möda att finna den. Jag ger mig i väg upp mot fjället, där branta fjällsluttningar berör himmlen; där finns kanske andligheten, sa han till sig själv och begav sig i väg. På fjället träffade han den unge Marcus som också sökte andligheten. Marcus slog följe med mannen som sökte efter andligheten. Detta lovar gott, det är bättre när två söker tillsammens, tänkte mannen.
Då de hade gått långt och längre än långt, stötte de på ett helt följe med folk som också sökte efter andligheten. Mannen förstod att han inte var ensam i sitt sökande. För i följet var Anneth, Marie och Lena, Ulf och Bo, Ninni och Gert, Ulf och Tore, Jonna och Liv, Karin och Magne, Gerhild och Ingjerd, inte att förglömma Olaug, Solveig och Kenneth. Till och med Birgitte var med i följet på jakten efter andligheten. En riktigt flock var det. Och de hade inte börjat sitt sökande igår heller. I fem år hade de vandrat. Någon hade sökt hela livet, kom det fram en dag. Och ändå hade de modet i behåll. Ja, någon av dom hade till och med stött på andligheten. De talade inte så högt om det, men de berättade om början på färden en gång för länge sen, bortanför sol och måne, vid den sägenomspunna Staffans sten i Hälsingland någonstans.
Alla dessa sökande människor blev långt om länge en gemensam flock, ingen folkmassa, men ett följe med en stillatigande överenskommelse: Vi ska gå över berg och dal, genom skog och över älv; och tillsammans ska vi finna andligheten. Alla fick varsin speciella uppgift; att med egna sinnen upptäcka den. För att påminna varandra om ändamålet med vandringen, började de varje ny dag med att en liten stund stå i ring, vända mot varandra och med vandringsstavarna mot mitten av ringen. Första gången de gjorde det, skymtade mannen andligheten. Den var tillhands just där - i det ögonblicket, i ringen och hos var och en. Alla kände det, det var ingen anledning tilt att basunera ut det. Vi tar vara på andligheten med att skydda den, tänkte de – och bestämde sig for att vandra vidare över berg och dal, genom skog och över älv.
Under vägen talade de om stora och små ting; ingenting var för litet, ingenting för stort. De talade om vardag och om fest, om synder och om dygder, om Det Norske Samlaget och om Norsk Rikskringkasting, ovanliga samtalstema för ett vanligt resefölje. Det är till exempel inte så vanligt att man påminner nya följeslagare om betydelsen av långsamhet, frihet, enkelhet, bekymmerslöshet, tystnad, delande och andlighet. Men det kändes alldeles naturligt på den här färden.
Sägner från Arkadien, Canterbury eller Romboleden, jag är sannerligen blivit visare, tänkte mannen som sökte andligheten. Och kände att han på sin väg - som främling genom världen - kunde slå följe med andra sökande människor. I mötet med vägskälen i livet var det sökandet som i sig själv gav mening.
(Oversatt til svensk av Lena Husén)
